Jämlikhet går inte åt båda hållen.

I t goes both ways är visst någonting som man har hört (för) mycket av på sistone. Sånt här feministhat som man pratar om, stärkt av ett par stora lass okunnighet. Det är ett ganska underligt argument för feministhatare, tycker jag. Att feminister vill "dra jämlikheten för långt", att det måste vara jämlikt "åt båda hållen". Att jämlikhet är åt båda hållen är ju uppenbart. Hur tänker man sig något annat? Är det åt ena eller andra hållet är det ju inte jämlikt. Nu råkar det bara vara så att vi befinner oss åt ena hållet - patriarkatet. Inte jämlikt, alltså. Naturligtvis är jag inte den enda som storknar över "kränkta, vita heterosexuella män" som är övertygade om att feminism är en extemism och fortsätter påpeka att män visst är lika utsatta som kvinnor. Nu säger jag inte att alla vita, heterosexuella män glider fram genom livet på en räkmacka, men visst måste det underlätta lite att inte varje dag utsättas för rasism, att inte behöva komma ut ur garderoben inför intoleranta medmänniskor, att inte behöva arbeta mer än någon annan för en chefsposition, att inte behöva objektifieras. För hur kul är det exempelvis att anställas på ett företag för att männen "ska ha något fint att titta på"? Jag vill i alla fall inte ses som "en brud" framför "en människa". Dessutom så är argumentet att män också har det illa lite grundt med tanke på hur enormt långt bakåt kvinnoförtryckets historia sträcker sig. Jag har inte läst genushistoria, men jag vet att det tog sin början för länge, länge sedan. Var det när kristendomen sa att Eva föddes ur Adam? Nej, tidigare. Varför skulle annars alla romerska kejsare och antika filosofer vara manliga? Kanske började det redan när nomaderna först bosatte sig. Man tog lite mark, kallade den sin egen och lät den sedan gå i arv

till sin förstfödde. Plötsligt var det viktigt att veta vilka som var ens egna barn, och då var man tvungen att se till att ens kvinna inte gick och lade sig med andra män. Hur då? Lås in henne, ha henne som en ägodel. I många delar av världen är det fortfarande så att en man äger kvinnan han är gift med. Ju fler fruar, desto mäktigare, desto manligare. Det är här många fastnar i sin tankegång. I andra delar av världen så har kvinnor det värre. Alltså har kvinnor det bra i Sverige. Visst, allting är relativt, men det finns andra nyanser än svart och vitt. De två behöver inte vara varandras motsatser. Bara för att den ena är dålig behöver det inte betyda att den andra är bra. Den ena kan vara dålig och den andra kan vara ännu värre. För er som har svårt att hänga med i mina argument har jag gjort ett litet diagram: Se. Inte svart och vitt. Inte jämställt. Problemet är att vissa tror att feminister vill hamna till höger i skalan, i ett matriarkat. Ehm. Tänk efter lite. Inte heller jämställt! Varför skulle man vilja ha det så? Att tro att feminister hatar män. Här har vi det, feministhatet. Vanligen uppburet av män, för vem vill bli hatad? Problemet är ju bara att de baserar sitt eget hat - feministhatet - på felaktiga grunder. Och därför finns det många som inte vågar kalla sig feminister. För, återigen, vem vill bli hatad? Missförstånd, okunnighet. Vi vill hamna i mitten av skalan. It goes both ways, visst. Eller åt inget håll alls, bara i mitten. Jämlikhet.