Jämlikhet går inte åt båda hållen.

I t goes both ways är visst någonting som man har hört (för) mycket av på sistone. Sånt här feministhat som man pratar om, stärkt av ett par stora lass okunnighet. Det är ett ganska underligt argument för feministhatare, tycker jag. Att feminister vill "dra jämlikheten för långt", att det måste vara jämlikt "åt båda hållen". Att jämlikhet är åt båda hållen är ju uppenbart. Hur tänker man sig något annat? Är det åt ena eller andra hållet är det ju inte jämlikt. Nu råkar det bara vara så att vi befinner oss åt ena hållet - patriarkatet. Inte jämlikt, alltså. Naturligtvis är jag inte den enda som storknar över "kränkta, vita heterosexuella män" som är övertygade om att feminism är en extemism och fortsätter påpeka att män visst är lika utsatta som kvinnor. Nu säger jag inte att alla vita, heterosexuella män glider fram genom livet på en räkmacka, men visst måste det underlätta lite att inte varje dag utsättas för rasism, att inte behöva komma ut ur garderoben inför intoleranta medmänniskor, att inte behöva arbeta mer än någon annan för en chefsposition, att inte behöva objektifieras. För hur kul är det exempelvis att anställas på ett företag för att männen "ska ha något fint att titta på"? Jag vill i alla fall inte ses som "en brud" framför "en människa". Dessutom så är argumentet att män också har det illa lite grundt med tanke på hur enormt långt bakåt kvinnoförtryckets historia sträcker sig. Jag har inte läst genushistoria, men jag vet att det tog sin början för länge, länge sedan. Var det när kristendomen sa att Eva föddes ur Adam? Nej, tidigare. Varför skulle annars alla romerska kejsare och antika filosofer vara manliga? Kanske började det redan när nomaderna först bosatte sig. Man tog lite mark, kallade den sin egen och lät den sedan gå i arv

till sin förstfödde. Plötsligt var det viktigt att veta vilka som var ens egna barn, och då var man tvungen att se till att ens kvinna inte gick och lade sig med andra män. Hur då? Lås in henne, ha henne som en ägodel. I många delar av världen är det fortfarande så att en man äger kvinnan han är gift med. Ju fler fruar, desto mäktigare, desto manligare. Det är här många fastnar i sin tankegång. I andra delar av världen så har kvinnor det värre. Alltså har kvinnor det bra i Sverige. Visst, allting är relativt, men det finns andra nyanser än svart och vitt. De två behöver inte vara varandras motsatser. Bara för att den ena är dålig behöver det inte betyda att den andra är bra. Den ena kan vara dålig och den andra kan vara ännu värre. För er som har svårt att hänga med i mina argument har jag gjort ett litet diagram: Se. Inte svart och vitt. Inte jämställt. Problemet är att vissa tror att feminister vill hamna till höger i skalan, i ett matriarkat. Ehm. Tänk efter lite. Inte heller jämställt! Varför skulle man vilja ha det så? Att tro att feminister hatar män. Här har vi det, feministhatet. Vanligen uppburet av män, för vem vill bli hatad? Problemet är ju bara att de baserar sitt eget hat - feministhatet - på felaktiga grunder. Och därför finns det många som inte vågar kalla sig feminister. För, återigen, vem vill bli hatad? Missförstånd, okunnighet. Vi vill hamna i mitten av skalan. It goes both ways, visst. Eller åt inget håll alls, bara i mitten. Jämlikhet.

Ur en språklig synvinkel.

Tänk att ett nytt ord skulle kunna väcka så mycket uppståndelse. Jag läser ändlöst med upprörda bloggare som stött på fenomenet i DN. Det är ju inte första gången språket ändras, låneord försvenskas och blir ett nytt ord. Denna gången hen. Jag vet att det inte bara handlar om språket. Det handlar om jämställdhet, könsindelning, könsnormer och så mycket mer. Men eftersom jag är en språknörd så kan jag inte låta bli att titta på detta från ett språkligt perspektiv. Här har vi en fantastisk chans att berika vårt språk med ett könsneutralt personligt pronomen som man kan använda om människor! Det behöver inte på något sätt utplåna pronomina han och hon, utan det är ju ett komplement. Självklart går det att skriva den, men det låter å andra sidan som ett ting, eller ett djur på sin höjd. Och det är inte idealt inte i alla sammanhang: "Eleven tyckte att läxan var lätt så den gjorde den färdig på fem minuter." Vad gjorde vad färdigt? För alla er språkkonservatister som tycker att man inte kan ändra och lägga till nya ord i språket, bara sådär. Klart man kan! Det är det som ett språk ÄR. Påhittade ord, låneord. Ingenting fanns från början. Hen kommer förmodligen från finskans hän som är ett neutralt pronomen. De har varken feminint eller maskulint pronomen. Synd för dem. Vi kan ha alla tre, om vi bara vill. Vi delar redan upp saker och ting så mycket. Vi är besatta av att dela upp saker. Är du man eller kvinna, homosexuell eller heterosexuell,svart eller vit, moderat eller sosse,

ung eller gammal? Och säger jag då att jag är en ung, svensk, heterosexuell kvinna som röstar vänster så tror du att du vet hurdan jag är. Fackindelning. Skulle jag säga att jag varken är man eller kvinna, det är så människor får panik. Hur ska man kategorisera det? Ja, varför inte med ett hen då? Men hen behöver inte vara ett mellanting eller en blandning. Han och hon är inte två extremer och hen i mitten. Rent språkligt sett så innefattar hen både han och hon, eller varken eller. Neutralt. Benämner jag någon hen så kan det betyda att pesonen i fråga inte vill definiera sitt kön, att jag inte tycker att könet är relevant i sammanhanget eller att jag kanske inte vet vad personen har för kön och inte vill göra en antagelse. (I det sistnämnda fallet får man kanske vara lite försiktig dock. Om jag till exempel skulle benämna en transperson som hen kan det verka stötande, eftersom denna person kanske har ägnat en stor del av sitt liv åt den antagligen jobbiga processen att gå från en hon till en han eller tvärt om. Att då kalla personen hen... ja, du förstår problemet.) Nåja. Jag tycker i alla fall att hen är ett utmärkt ord för att slippa dela upp män och kvinnor hela tiden, utan i ställe behandla människor som människor. Tänk om vi hade haft två olika pronomen för svarta och vita? Det hade ju varit fruktansvärt, som om man var två olika sorter. Det är ju lite så vi har det mellan män och kvinnor idag. Två olika sorters människor. Medan alla egentligen bara är just människor. Tack för mig.

Könsutplånande och annat trams.

Sitter precis och läser en artikel i DN. Debatten om könspedagogik är i full gång, alltså den om hur man ska behandla barn i skolan och förskolan utifrån deras kön. Ska man dela upp tjejer och killar? Ska man "ta bort" könen?

Såklart det inte går att ta bort könen, det finns ju män och det finns kvinnor. Det finns ju inget sätt att ta bort det, och det tror jag att de allra flesta är överens om. Det är ingen som försöker ta bort kön. Kön i sig är inte något problem. Ett problemet däremot är att det verkar finnas alldeles för många människor som tror att genusedagoger eller "genusideologer" faktiskt VILL radera ut könen. Elise Claeson till exempel: "Man kan göra människor medvetna om könsskillnader, men inte i förskolan. Det är fel att man vill ta bort kön."

Jadu Elise...

Människor har en tendens att alltid dra saker och ting till sin spets. När man vill ha jämställdhet tror de att man vill radera ut könen. När man vill förbjuda burka i skolan tror de att man vill bannlysa islam. När man vill tillåta folk att gifta sig med någon av samma kön tror de att nästa steg är att gifta sig med en hund.

I en annan artikel i DN idag om jämställdhetsdagiset Egalia säger Lotta Rajalin, "Det handlar inte om att alla ska bli lika eller att ta bort något utan att barnen ska få utvecklas till unika individer."

Låter det så hemskt? Det handlar inte om att ta bort könen, det handlar om att ta bort fokuset från könet och i stället fokusera på barnet som människa.

Tja, Elise tycker såhär: "Barnen kan inte tänka ut det här med genus som vi kan göra. De är inte där än eftersom deras hjärnor inte är färdigutvecklade. Om vi då stör den utvecklingen kan vi göra dem en otjänst."

Nej, barnen kan inte tänka ut det där med genus. Det är nog sant. Det där med genus är någonting som man lär sig när man blir äldre Och det är ingenting man lär sig utav sig själv. Det är nämligen någonting man lär sig reklamskyltar och TV-program.´och hur man behandlas av de vuxna. Så till exempel, säg att vi har en liten pojke som inte har räknat ut det där med genus än. Han har följande egenskaper:



Empatisk
Äventyrslysten
Teknisk
Känslig
Sportig
Konstnärlig

Inget konstigt med det. Sådan är han. Målar och spelar fotboll. Det är bara det att när han börjar räkna ut det där med genus så börjar han lära sig att listan inte riktigt ser ut sådär, utan snarare såhär:



      Empatisk                            Äventyrslysten
   Känslig                                   Teknisk
Konstnärlig                                 Sportig

Och då är det kanske redan lite sent för de äldre har redan börjat sudda ut den sidan av listan som inte riktigt passar ihop med hans kön.


      Empatisk                      Äventyrslysten
  Känslig                           Teknisk
Konstnärlig                        Sportig

Plötsligt har stackaren bara hälften av sina egenskaper kvar! Om det är den här utvecklingen det är vi stör så skulle jag inte kalla det att göra barnet en otjänst.

Visst, många skulle säga att det är jag som drar det till sin spets här... men jag är väl inte helt ute och cyklar? Så länge vi kallar våra söner "min lilla kämpe" och våra döttrar "min lilla prinsessa" och inte tvärtom så är det ju ändå någonting vi matar dem med, någonting som vi tvingar dem att tro om sig själva. En liten flicka är tvungen att vilja vara en liten prinsessa. När hennes lillebror vill låna hennes fina, glittriga klänning så får han ett par tråkiga, svarta fotbollsskor i stället. Kul. Bara för att han råkar vara en pojke. Sudda, sudda. Vore det inte bättre att se honom som en människa i stället?

Tack för mig.

Vad är en blogg?

E tt sätt att kommunicera. Som ett sätt att få ut ett budskap utan att först behöva bli accepterad och redigerad och reducerad av exempelvis bokförlag och skivbolag. Kommunikation är nog det viktigaste vi har för att förstå livet, och definitivt det viktigaste vi har för att förstå varandra. Det är aldrig ensidigt, fastän en bok, ett bloginlägg kanske må verka så. Men det finns alltid en givare och en mottagare. Det är ett utbyte av idéer. Jag sänder mina idéer till dig. Du mottar dem. Så fort jag skickar ut dem i cybervärlden så blir de till kommunikation. För det är inte kommunikation så länge ingen kan se eller höra det. Kan jag kommunicera med mig själv? Kan jag vara både givare och mottagare? Jag vill säga nej. Jag kan ju inte gärna kommunicera en idé som jag inte har, och då blir det inget vidare utbyte.

Då kan man ju visserligen argumentera att någon som kommunicerar någonting jag redan vet inte faktiskt utför någon kommunikation. "Solen lyser idag." Jag vet att solen lyser. Inga idéer utbytta. Eller? Men visst kan det vara underförstådda meningar i det du säger? Jag visste till exempel inte att du just nu stod och funderade över att solen lyser. Kanske är det något annat du egentligen vill säga: "Jag vill gå ut en promenad" eller "Nu har vi visst slut på samtalsämnen." Visst kan jag få ut någonting av ditt lilla stycket kommunikation. Det viktigaste vi har för att förstå varandra. Välkommen!